<p style="text-align: left;">Jag började må dåligt och känna stora varninssignaler för flera år sedan. Egentligen när mina tvillingar kom till världen. Allt rullade på bra till en början, vi kom in i bra rutiner. Men att ha två bebisar, och en 3-åring och samtidigt jobba. Ja det är vansinne, det hör jag med. Det hade varit tufft nog utan att jobba samtidigt. Men det var ju också något jag tyckte var kul! Lägg till sömnbrist, sjukdomar, alla vardagssysslor mm. Jag minns inte riktigt när jag började glömma saker, svårt att andas, få ångestattacker, ont i magen mm. Jag försökte be om hjälp. Flera gånger. När vi hade släkt på besök passade jag på att vika tvätt, plocka undan, ja sånt jag inte hann annars. Då var det fel och jag fick "skäll" att jag inte var social. Fick dåligt samvete. Visste inte hur jag skulle göra eller orka. Tappade bort alla vänner. Alla. Ringde och grät till de närmsta, bad om att få andas en stund. Men sedan biter man ihop och kör på. Så länge det bara går. 2012 brakade det ordentligt. Strukturerade om mycket här hemma och det blev bättre. Men sedan körde jag bara på, så fort jag mådde bra körde jag på i 110. Och förra året brakade det igen. Sökte hjälp. Var så långt nere på botten och blev rekommenderad antidepressiv medicin. Är emot det men där och då såg jag det som den enda utvägen eftersom jag inte hade någon energi alls. Orkade knappt tänka så gick bara med på det. Medicinen fungerade inte bra, fick byta och åt den i flera månader. Drömde mardrömmar, svettades och blev liksom bara av. Kunde knappt gråta. Jag som gråter till reklamen på TV, sorgliga filmer mm. Jag kände att jag inte tog itu med själva problemen. Det som gjorde att det blev så här. För jag stressade ju fortfarande. Har svårt att koncentrera mig, fokusera, att ta in. Komma ihåg. Slutade med medicinen och mådde bättre på så sätt att jag kunde KÄNNA, kunde gråta igen och känna mig mer som vanligt. Men är helt slutkörd. För mig hjälper det inte att äta medicin. Jag säger inget för hur det fungerar för andra, men jag vill ta itu med det som gör att det blir så här. Jag fattar att jag kört slut på mina krafter, en eller fem gånger för mycket. Jag vill göra om och göra rätt. Må bra. Få hjälp att må bra. Hela vägen. Så där står jag nu. Viktigaste just nu, medan jag väntar på att få prata med någon, är att vara snäll mot mig själv. Inte anklaga. Inte pressa. Jag vill aldrig mer hamna i det här djupa, svarta hålet. Jag måste upp. För mina barn. De ska inte ha en mamma som är så trött nästan jämt. Jag vet att jag kommit en bit som inser mina begränsningar. Kan vila. Ibland. Men ångesten jag får av att vara trött och inte orka. DEN är jobbig att bära. Jag måste komma till ett läge där jag tycker att jag är bra. Att jag duger.</p> <p style="text-align: left;">Min läkare vill att jag ska äta medicin och blev nästan sur när jag sa att jag slutat (slutade för flera månader sedan). Hon visste inte hur hon skulle hjälpa mig annars. Jag tappade lite förtroende för henne där. Att hon ska propsa på fastän jag säger att det är fel för mig, hur hon suckade. Kanske borde jag byta läkare? Det känns inte bra att inte bli förstådd.</p> <p style="text-align: center;">Min medicinering blir således nu vila, göra saker jag mår bra av. Samtala.</p> <p style="text-align: center;">Det här blev väldigt utlämnande. Men nu har jag öppnat upp. Kanske skriver mer om detta. Kanske inte. Men nu vet ni MIN story. Kram till er/E</p>