Nu är jag så fruktansvärt less på alla falska rykten som florerar! Alla ni med samveten, hur känns det att hitta på saker eller sprida falska rykten fastän ni vet sanningen? Känns det bra? Känns det lite mindre ensamt att folk stannar till och tänker: "Fan hon där Engla, hon tror verkligen att hon är någonting. Jag visste att det var något skumt med henne?" Det hanldar inte bara om trista kommentarer här i min blogg utan om inlägg hos andra bloggare som skriver saker om mig. Hedrad kanske jag borde vara att de tar sig tid, men oftast är det osannningar som skrivs, som folk gärna väljer att tro på. Det är lite lättare att tro på negativa rykten än positiva, rätta mig om jag har fel? Jag tänker inte länka till de här bloggarna, men det är verkligen många som är snabba till att länka till mig i de sammanhang som kan få mig att framstå i sämre dager. En sak lärde jag mig i tidig ålder: Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Och vet ni vad, trots att jag vet att människor snackar skit om mig, så gör jag aldrig samma sak tillbaka. Jag försöker förlika mig med peronen och se varför hon eller han gjort så och inser att människan förmodligen inte mår bra och på något sätt kanske känns sig hotad. Så jag konfronterar och försöker förstå eller låter det vara. Men jag hämnas aldrig. Jag har inget att vinna på det eller att trycka ner andra. För många människor tar det kanske alldeles för lång tid att komma till den instikten, eller så kommer man aldrig dit. Men det handlar om egen vilja. Jag kan inte förändra världen, och jag kan absolut inte vara omtyckt av alla. Med tiden min blogg växt så märker jag hur många personer som förr varit trevliga och återkommande besökare gärna smutskastar mig så fort tillfälle ges. Och då känns det ofta som att de gör det för att visa att ha, hon ska inte tro att hon är något. Det svider för de här människorna har känts som vänner i bloggvärlden men ändrar sin attityd mot mig med tiden som går. Visst kan jag ta på mig en del av skulden eftersom jag själv sällan har tiden att ta mig tid. Men bara för att läsarantalet växer så ändras ju inte jag som människa. Jag är fortfarande samma person som för ett år sedan, 5 år sedan eller 20 år sedan. Men jag utvecklas precis som alla andra, förhoppningsvis till det bättre då man drar sig lärdom av livets händelser. Jag är stark och har alltid varit men jag är även en känslomänniska. Jag kan falla, men jag reser mig och blir desto starkare. Tack vare min livserfarenhet hittills så har jag hela tiden försökt förbättra mig själv som människa och med den säkerheten jag har inom mig trots ibland vacklande självförtroende så känner jag inte behov av att skada andra. Det är uttjatat att allt handlar om avundsjuka, och det tror jag inte heller det gör alla gånger. Det handlar snarare om brist på egen självkänsla. Men tror mig, hur mycket du än trycker ner mig, eller någon annan, så kommer din självkänsla aldrig bli starkare. Du måste börja älska dig själv för att kunna älska andra. Och skippa alla kommentarer om att jag är ute efter hur söt jag är, att jag inte ger tillräckligt med cred åt alla som gillar bloggen etc för det handlar inte om det. Jag svarar på alla mail jag får, men glädje och försöker svara på alla kommentarer jag ser! Jag behöver inte höra att jag ser söt ut för att må bra. Att hugga tillbaka med sådana kommentarer visar bara att ni inte läst vad jag skrivit. Kärlek till er alla, och ett naivt hopp om att alla kommer till den självinstinkten att det är hos dig kampen börjar. Kampen om egen lycka och att unna andra att må bra! Engla för alltid ♥