Min Enzo har haft rosa som favoritfärg sedan han var en liten plutt. Fick han inte ha rosa haklapp blev det gap och skrik och han ville alltid ha rosa bestick, leksaker mm. Storasyster var såklart idolen. Vi har aldrig pratat om att killar ska ha blått, tjejer rosa. Utan de har fått välja väldigt fritt och även om jag tex. dekorerade Jolies rum väldigt vitt & rosa när hon var baby så älskar hon alla färger och har alltid fått välja liksom pojkarna. Hihi min lille plutt för två somrar sedan <3 För några månader sedan så kom Enzo hem från förskolan och tog alla sina My Little Pony´s (som han samlat ihop för han ville ju ha lika som Jolie, Romeo har också) och gav dem till Romeo. Och ville inte ha rosa längre, för då kan kompisarna skratta på dagis sa han. Det gjorde ont i hjärtat. Jag förklarar gång på gång att man får gilla vad man vill, vilka färger man vill. Rosa är ju jättecoolt, försökte jag. Men nej, han ville inte ifall att nån skulle skratta. Han är 4 år, ska han verkligen behöva känna så? Vi har tre barn och pojkarna får ärva mycket av Jolie. Vilket de gillar och inte ser som något konstigt, tvärtom. Men märker hur andras åsikter spelar in även om jag försöker undvika det så når det tillslut barnen. Igår så kom vi på att Jolies gamla, knallrosa cykel, är perfekt storlek för Enzo. Robin har köpt en "pojkcykel" av en kompis till Enzo men inte hämtat den ännu och vi cyklar ju varje dag så när han fick prova den rosa blev han överlycklig! Inga problem med att den var rosa, tills han kom på att kompisarna kanske skulle skratta på dagis. Återigen försökte jag förklara att rosa är coolt, alla får ha vilka färger de vill. När vi kom till dagis så förklarade han i hallen för några vänner: "Jag har cyklat på en ny cykel idag. Den är rosa, men ni behöver inte skratta åt mig nu." Aj mitt hjärta, min lille kille <3 och så glad jag blev när en kompis då säger: "Nej jag ska inte skratta, jag gillar rosa!" Enzo lös upp som en sol! "Jag gillar också rosa!" erkände han då och tyckte nog äntligen att det var ok igen. Lilla vännen min <3 Att puscha, stötta och få dem att våga vara precis som de är, är ju en självklarhet. Men så mycket de också påverkas av kompisar, dagis och andra vuxna. På gott och ont. Men så ska de ju formas till egna små individer som finner sina vägar i livet <3