Livet alltså. Upp och ner. Det är ju precis så det är. Och oftast kommer det något gott ur motgångar. Man lär sig om sig själv, om andra och man växer som människa, utvecklas, lär känna sig själv bättre. De senaste åren har varit turbulenta på många vis. Många tårar, alldeles för många, för lite energi, hälsoproblem och en vardag som går i 200 mest hela tiden. Precis som det ska vara med småbarn. De små pauserna för att ladda energi är viktigare än någonsin, men ibland omöjliga att få till. Det är så lätt att tappa bort sig själv, det är så lätt att sätta sig själva allra allra sist för de man älskar kommer ju först och de vill man aldrig någonsin välja bort. Som 31 år fyllda, (det är så himla vuxet) börjar många pusselbitar falla på plats och det känns betydligt bättre i år än för ett år sedan. Tack och lov. Då var jag väldigt ledsen pga. många anledningar och jag vet att det lyser igenom i bloggen. Ibland behöver det gå tid, ibland behöver man falla för att kunna klättra högre. Jag läste hos Josefine detta fina inlägg som bara prickar rätt på alla vis. Jag är så bra på att peppa och stötta och tänker varenda dag på hur jag kan vara den bästa mamman och förebilden till mina barn. Ge dem massa kärlek, vara rättvis, få dem att känna sig trygga och älskade alltid. Men som kvinna och vän vet jag inte om jag lever upp till det jag önskar. Jag är dålig på att släppa in, så rädd att bli sviken, så rädd att blotta mig. Och så himla rädd att bli sårad. Så läser jag Josefines ord att inkludera andra. Ja, det är ju precis det det handlar om. Jag vet att många uppfattar mig som svår, kanske blyg, kylig eller ointresserad? Och jag är nog lite svår att nå, man får kämpa lite. Jag har blivit sårad så många gånger, frågat mig själv varför. Vad gör jag för fel? Kanske just att jag inte släpper in. Och det känns som en enorm svaghet. Känns jobbigt att skriva det här för det känns så oerhört träffande. Det finns naturligtvis många orsaker till att jag är som jag är. Fanns många saker jag skämdes för som barn, som jag lärde mig att aldrig prata om. Och det lever kvar. Vill inte visa upp svagheter, vill inte att andra ska behöva höra om det jobbiga. Det är en tacksam roll att kliva in i när folk ser på ytan och dömer därefter istället. Lättare att folk tror att allt är så bra, det har gått så lätt för henne och hon vet inte vad kämpa är. Tro mig, jag vet. Jag har fått kämpa sen jag var liten. Jag växte inte upp med grundtryggheten. Jag växte inte upp med det där som alla barn förtjänar. Det är något jag fått bygga upp själv. Med min familj. Och kanske just därför kämpar jag lite extra för att mina barn ska ha det mer än bra. Mitt allt. Det finns så mycket att skriva, så mycket som jag kanske inte kunnat sätta ord på innan. Men allt det skulle kräva en bok. Så vad jag ville få ur mig är egentligen att våga vara mer öppen, våga be om hjälp, våga släppa in de som knackar på. Livet är så oerhört skört, så vackert och livet är NU. Det är så viktigt att vi tar hand om oss själva och om varandra. Kram/E ♥